Andra dagen i Beijing var jag lite dum och lämnade kameran hemma större delen av dagen. En hel del av bilderna kommer därför från min vän Kates kamera. Men i alla fall:
God morgon Kina! Vi började dagen på Beijings American Center, vilket är amerikanska ambassadens centrum för kulturella utbyten mellan USA och Kina, på ett ungefär. Vad jag inte visste var att det här centret låg på trettioandra våningen i en skyskrapa, och att ena väggen i konferensrummet vi skulle hänga i var ett enda stort panoramafönster. Ack, vad kameralösheten sved.
Här fick vi träffa tre amerikanska diplomater som jobbar på ambassaden (varav en som synes hade ett alldeles fantastiskt namn) för att prata om livet som ständigt runtflyttande diplomat, relationen mellan Kina och USA och lite annat som har med internationella relationer att göra. Vi blev dock ombedda att inte skriva om vad som sas under de timmar vi spenderade med de här herrarna, så det låter jag bli.
Sedan packade vi in oss i bussarna igen för att svischa vidare mot nästa destination…
… som var detta: Beijing Foreign Studies University, Beiwai med ett annat namn. Det är en skola för språk och internationella relationer som brukar kallas Kinas diplomatvagga, eftersom den producerat en hel del ambassadörer och utrikesministrar genom åren. Först och främst fick vi träffa en professor som föreläste om ”USA-Kina-relationer under ett valår”; han hade själv studerat i USA och var positiv till det amerikanska samhället på många sätt, men samtidigt oerhört kritisk till vad han ser som amerikanska förberedelser för ett kallt krig med Kina. Dessutom hann vi med att prata om kinesiska investeringar i Afrika och vad Kinas – eller världens – ansvar i Mellanöstern är. Det låter kanske lite torrt när man skriver om det såhär i förbifarten, men jag älskade det. Gjorde mig till en svamp och ba sög i mig.
Sedan fick vi en guidad tur på skolområdet! Vår guide hette Claire, pluggade engelska och var cirka hur söt som helst. Efter rundvandringen fick vi dessutom äta middag med henne och andra Beiwaistudenter i skolmatsalen, vilket var en väldigt intressant upplevelse. Bara att lista ut vad för grönsaker man åt blev en spännande gissningslek.
(Och hon näst längst till höger är förresten ännu en medlem av vad som skulle bli vårt lilla gäng. Hon heter Kate, har supersmittande skratt och det som är bäst med henne är att hon bor bara två timmar ifrån mig i Kalifornien. Praktiskt för eventuell Kinaabstinens!)
Claire visade oss området bakom campus, som var fullt av små hål i väggen där eleverna går och köper mat när inte campusmaten riktigt håller måttet. Här promenixade folk mitt i gatan alldeles obrytt, fast rickshaws och en och annan bil svischade förbi titt som tätt. Så verkar det för övrigt se ut överallt i kinesiska storstäder, så att jag inte blev överkörd en enda gång under Kinavistelsen är i ärlighetens namn ett under.
Efter att vi vinkat av vår nya kompis åkte vi tillbaka till hotellet, bytte om och kilade ut på äventyr igen. Efter en stund på sex-kronor-litern-baren bredvid hotellet kilade vi till närmaste tunnelbanestation och köpte århundrades billigaste kollektivtrafiksbiljett.
Anlände till slut till ett mexikansk-italienskt ställe där man kunde se på fotbolls-EM, spela biljard och äta nachos. Strålande, tyckte vi.
(På bilden syns Kat från Florida, Kate från Kalifornien, Ed från Sydafrika och Dave från Kanada.)
När nachosen var slut och biljardbordet skulle lämnas över till någon annan började vi jaga en taxi hem, men innan vi hann få fatt i någon hörde vi ett fasligt bankande på fönsterrutor i närheten. Det här är vad vi hittade: ett gäng jätteentusiastiska kineser som absolut ville att vi skulle sitta med dem i en märklig bar med pampig inredning i röd och guld, en deppig halvnaken dansös och ett husband som sjöng kinesiska covers.
Efter någon timmes taktklappande började dock händerna göra ont och vi bestämde oss för att det var taxidags på riktigt. Och så slutade den dagen!
