God morgon Beijing! Vad sägs om ett glas färskpressad propaganda för att inleda dagen?
(Nyfiken-i-en-strut Hörnell var naturligtvis tvungen att rådfråga Internet om vad dessa skyltar kommer ifrån: de fyra orden har satts upp av kommunistpartiet lite varstans i stan, och ska sammanfatta the Beijing spirit.)
Tidigt på morgonen (eller i alla fall alldeles för tidigt om man sett solen gå upp innan man gick och la sig) kom vi fram till det kinesiska utrikesministeriet och blev inslussade hit, till ministeriets pressrum. Det kändes vuxet och viktigt, med mikrofoner och Officiella Kinesiska Vattenflasko och klädkod och allt möjligt.
Vi var dödströtta men peppade på att träffa Mr Zhao, som ansvarar för nordamerikanska och oceaniska frågor på utrikesministeriet. Under två timmar växte den kinesiska synen på utrikespolitik sedan fram för oss – om än på ett oerhört diplomatiskt vis. Besökets höjdpunkt för mig var dock när Mr Zhaos mobil ringde mitt i föreläsningen, och han ogenerat sedan satt i telefon i tio minuter. När han lagt på beklagar han sig och förklarar: Det var min chef som ringde, han är i Danmark med president Hu Jintao. Jag ska bara ordna ett möte åt presidenten till hans USA-resa nästa vecka.
Och man bara: jaha, här sitter man på utrikesministeriet i Kina och är cirka en person ifrån att prata direkt med presidenten för världens folkrikaste land. Hur smälter man det?
När vi lämnade utrikesministeriet fick vi varsin liten ask. Det är inte alla som fått en present från kinesiska staten, inte! Inuti fanns en föga upphetsande USB-lampa, men i alla fall.
Sedan, som brukligt i den kinesiska huvudstaden: trafikstockning! Halleluja!
Vi var inte helt jättepigga vid det här laget, det ska sägas.
Sista stoppet i Beijing blev här. Det var cirka en miljon grader varmt (obs ingen överdrift), så vi satt på ett kinesiskt Starbucks och ville dö tills det var dags att gå tillbaka till bussarna.
Och sedan hamnade vi på Beijings flygplats där vi spenderade den första av många kinesiska flygförseningar med att spela Finns i sjön och jämföra olika länders pass (Sveriges var det tjockaste och klart minst patriotiska).
Sent på kvällen landade vi i Xi’an där ett reseguide-och-chaufför-par vid namn Tom och Jerry hälsade oss välkomna. Jag däckade sedan i samma stund som mitt huvud rörde vid kudden på hotellrummet, och så var det med den dagen. Vad Xi’an hade att bjuda på tar vi nästa gång!
Väl skrivet, lycka till i fortsättningen!